I fredagskväll fick jag lämna sjukhuset. OTROLIGT SKÖNT!
Och jag blir bara bättre och bättre för varje dag. Började jobba lite lätt igår söndag men blir fort trött. Har även jobbat lite hemifrån idag och det känns jättebra.
Jag vaknade upp på uppvakningen och kände efter om jag fått någon stomipåse och det hade jag inte. SKÖNT! då kunde jag sova vidare.
Jag vet inte om stoppet var en tumör eller inte, eller om de har tagit bort någonting mer eftersom jag inte ville prata om operationen efteråt, vill koncentrera mig på att bli frisk, får veta alla detaljer på återbesöket.
Min nya salsgranne var inte precis någon muntergök och hon använde den röda knappen nästan hela tiden, dvs kallade på en sköterska, inte för att få vårdhjälp utan för att prata om sina personliga problem.
Bästa medicinen för att få igång tarmen samt slippa proppar var att
promenera, och vad jag har promenerat... Det var tur att salsgrannen
hade så mycket personligaproblem så att jag inte orkade vara kvar på rummet utan
promenerade mest i korridoren. Kände mig mest sjösjuk...
Mitt promenadstativ med kateter och epiduralbedövning
Min salshörna 23:2
Korridor för promenader. På fredagen fick jag sällskap av ytterliggare två som var uppe och promenerade.
Ett stort tack till personalen på Avdelning 15B för god service och omvårdnad.
För en vecka sedan checkade jag in på Sundsvalls Sjukhus avd 15 B, kirurgen.
Jag var helt stirrig och ville inte alls sova på sjukhuset, eller opereras. Jag hade en fantastisk kvinna till salsgranne. Hon hade några dagar tidigare gjort samma operation som jag skulle genomgå på tisdagen, hon mådde jättebra och skulle få åka hem nästa dag. Hon peppade mig som bara den...
Just då var jag inte rädd för operationen utan för uppvaknandet och livet dagarna direkt efter operationen.
Vilken tur att jag hade fått första operationstiden på tisdagen. Jag drack mina näringsdrycker, duschade och kläddes för operation.
Det var en solig och fin tisdagsmorgon vid 05.20 som jag drack 2 st näringsdrycker inför operationen.
Transportören dök upp vid 7.15, han fick snällt invänta doktorn som kom kl. 7.30 för att rita på mig. Jag hade tidigare fått veta att man skulle ta bort den bit av tjocktarmen där det var nästan stopp och att man inte visste vad stoppet berodde på. Doktorn började prata om att stoppet kunde vara en tumör och om stomi, jag blev LIVRÄDD och protesterade... även stomihålet ritades ut.
Stomi = påse på magen
Transportören som körde ner mig för operation berättade att jag skulle få vänta en stund på kvinnokliniken innan operationspersonalen skulle hämta mig. Med TUMÖR och STOMI ekandes i mitt huvud blev jag jätteglad över det och insåg att jag skulle få chansen att RYMMA från operationen.
Attans, narkossköterskan mötte mig och transportören då vi närmade oss kvinnokliniken, det blev ingen rymning. Hon tog över, och inom några minuter hade jag fått lugnande och sov.
Här kommer ett recepttips till mina husliga vänner Maggan, Ullis, Yvonne och självklart till alla Er andra, gör Er egen Syrensaft.
Recept och bilder kommer från Jennys Matblogg, där ni även hittar andra smarriga recept och veckomenyer.
Syrensaft
Det här behöver du :
50 blomklasar av lila bondsyrén
2 kilo strösocker
2 1/2 liter vatten
30 gram citronsyra
2 citron
( en vaniljstång )
Gör så här:
Skölj blomklasorna i vatten och rensa så att du bara har de små syrenblommorna kvar.
Koka upp socker och vatten ( och eventuellt en vaniljstång ) och rör
tills allt sockret har löst sig, ta bort från plattan och rör ner
citronsyran och rör om.Lägg skivad citron och syrenblommorna i en djup
kastrull och häll över det heta vattnet, sätt på ett lock och låt
svalna.Ställ sedan in i kylskåpet och låt stå i tre dagar. Rör om morgon
och kväll så att alla ingredienser blandar sig. Tredje dagen är den
färdig , sila den - och häll upp i vackra flaskor.
Klar att servera , mer vatten efter egen smak och massa is.
Lycka till!
Till Maggan, Ullis och Yvonne, eller någon annan vän, om ni gör syrensaften kanske jag kan få provsmaka ett glas.
Min nya salsgranne var inte precis någon muntergök och hon använde den röda knappen nästan hela tiden, dvs kallade på en sköterska, inte för att få vårdhjälp utan för att prata om sina personliga problem.
Attans, narkossköterskan mötte mig och transportören då vi närmade oss kvinnokliniken, det blev ingen rymning. Hon tog över, och inom några minuter hade jag fått lugnande och sov.
