Klicka här för att lägga din röst!
Texten nedan är Heja Sundsvall fina presentation
Lennart Lummi
Lennart Lummi var en hyllad bandystjärna i Selånger under klubbens storhetstid. Efter att närapå ha bränt ut sig helt i den civila karriären tog han ett steg tillbaka och blev tränare för fotbollstjejer i Nacksta och Bredsand.
Nu kämpar han på heltid för ökad integration och gläds när tjejer med utländsk bakgrund tar sig vidare till högskola och universitet, eller blir ledare i klubben.
– Han välkomnar våra nysvenskar till Sundsvall och hjälper flickor och deras föräldrar via fotbollsträning att bli bra medborgare. Förutom fotboll så hjälper han också till med andra frågor och problem. Lennart är deras trygghet och vän, skriver Lena Gäfvert som nominerat honom.
Som KÖNG 2020 skulle Lennart vilja påverka samhället till att bli mer inkluderande även digitalt, alltför många står utan möjligheter att använda tekniken.
Vem är du, Lennart?
– Jag brukar kalla mig själv för ett gränsfall, född i Haparanda med svensk mor och finsk far. Just att bo vid en gräns där folket på varsin sida hade så olika förutsättningar gjorde starkt intryck på mig. Finnarna på andra sidan hade haft det tufft när landet drogs med krigsskadestånd till ryssarna och vi på svenska sidan var liksom omgivna av en helt annan status. Jag hade kusiner på andra sidan gränsen och såg hur stor skillnaden var, och den orättvisan har jag burit med mig.
Hur var din uppväxt?
– Jag hade två intressen, sport och att läsa. När det gäller sporten så testade jag allt som fanns, fotboll, skidor, bandy, tennis, ishockey, brottning och så vidare. Jag var mycket rastlös och är det fortfarande. Läsningen var det likadant med, jag var en riktig bokmal läste allt jag kom över från astronomi och historia till romaner.
Hur hamnade du i Sundsvall?
– Det gick bra i bandy för mig och jag hade anbud från många klubbar i Sverige. Selånger ville också ha mig och jag valde för Sundsvall av flera anledningar. Dels ville jag bo vid kusten, jag ville flytta någonstans där det fanns en spännande framtid, och jag kunde tydligt se att det var väldigt mycket på gång på teknikfronten här. Men framförallt var Selånger ett av Sveriges bästa lag, och den miljön ville jag så klart vara en del av och vara med att utveckla. Så 1980 när jag var 20 år valde jag att skriva på för Selånger.
Blev det som du tänkt dig?
– Absolut. Det blev väldigt många fina år med Selånger och en SM-final som det främsta minnet. Men jag har hela tiden jobbat vid sidan av bandyn och hade en väldig tur och fick möjlighet att utbilda mig när it-sektorn började växa och blev stor i Sundsvall och har sedan varit både anställd och drivit flera konsultföretag. Men det har varit ett ganska stressigt liv med mycket resande och högt tempo, vilket i och för sig passar mig som alltid är på väg framåt, men det ledde till att jag fick hälsoproblem med magsår. Det blev i sin tur början på mitt engagemang för tjejfotbollen.
Du hoppade av jobb-karriären alltså?
– Ja, det kan man säga. Min läkare som såg hur jag mådde gav mig rådet att fundera på vad som var viktigast i livet, och då kände jag att det kanske inte var värt att jobba så jag blev sjuk. Det här var 2011 och jag satt då i SDFF:s styrelse och damfotbollen hade stora problem med att behålla spelare. Inflödet av nya kullar på ungdomssidan var långt ifrån tillräckligt och jag började fundera på var de nya spelarna fanns. Det var ju inte svårt att se, stora barnkullar och många nya familjer i Sundsvall fanns i områden som Nacksta, Bredsand och Skönsberg. Då startade jag ett integrationsprojekt för flickor, med fotboll som verktyg, i Nacksta, och det var något helt nytt i området.
Och du har fortsatt sedan dess?
– Ja, verksamheten var verkligen efterfrågad och växte snabbt. 2014 kunde jag även dra igång grupper i Bredsand och 2015 blev jag heltidsanställd som ansvarig för projektet. Sedan starten har nästan 700 tjejer varit med och tränat och i dagsläget är det drygt 150 tjejer som träffas och tränar flera gånger i veckan. Sedan några år tillbaka har vi även grupper med vuxna, mammor och pappor, igång. Detta är nog det roligaste jag har gjort i mitt liv, och jag har fått hur många bevis som helst på att det här gör skillnad och bidrar till inkludering.
Hur menar du?
– Jo, till att börja med så har det inget att göra med att ta fram elitspelare, de hittar sin väg i alla fall. Det går ut på att så många som möjligt ska få chansen att ha roligt på ett spontant sätt och lära sig nya saker. Den lärande biten är mycket viktig. Men det handlar inte bara om fotboll. Det här är inte som i många andra verksamheter för unga inom idrott. Vi har nära kontakt med skolan, fritidsgården, socialtjänst, polis och ideella organisationer som finns i området. Mår en tjej dåligt eller har problem så är vi flera som försöker backa upp henne. Jag försöker få dem att göra rätt och göra bra saker, att på ett naturligt sätt lära känna andra delar av Sundsvall, och ungdomar i andra områden och föreningar. Trygga tjejer med självförtroende har större chans att få ett bra liv även om de inte blir elitfotbollsspelare.
Hur vet du om ni lyckas?
– Det syns bland annat på att de kommer på träningarna och engagerar sig, och att det leder till bättre fokus på skolan. Det syns på att de som är äldre får ta ansvar för de yngre, och vi hjälper till att ledarutbilda dem. Viktigt med lokala ledare eftersom de kan språken och vi har 30 olika språk i grupperna. Jag vill göra Sundsvall och Sverige tillgängligt för alla tjejerna. Och när tjejer från Nacksta och Bredsand som varit med i fotbollen söker in på högre utbildningar, på högskolor och universitet, så är det något alldeles fantastiskt, sådant har inte hänt här tidigare.
Vad är du mest stolt över?
– Det är nog att jag blivit accepterad i den här rollen av tjejerna och deras familjer, men även grabbarna är mig nära. Nu har jag medhjälpare som håller i en del av träningarna men jag är på plats i stort sett varje dag eller kväll i veckan på träning, så jag lever verkligen mitt i den här verksamheten. Det finns mycket man kan säga, men tänk att för många som kommer från andra kulturer så har fotboll tidigare varit en sysselsättning som varit bara för killar. Att kunna göra så att även tjejer får chansen, kan ha roligt, få nya kompisar, och spela fotboll, det känns riktigt bra.
Hur finansieras verksamheten som vuxit så?
Jag finansierar hela SDFF Plus, som verksamheten heter, genom dels bidrag från Föreningsbyrån, Kultur och Fritid, och dels andra bidrag från bland andra Riksidrottsförbundet och SISU samt Svenska fotbollförbundet för ledarutveckling och inkluderingsarbete, dels genom en grupp faddrar och genom att vi utför olika uppdrag som drar in pengar.
Hur ser du på framtiden, hur länge orkar du hålla på eftersom du skjutsar ungdomar och är tränare i princip varje kväll?
– I storstadsområden där man fick igång liknande verksamhet långt innan vi gjorde det i Sundsvall, säger man att det tar ett varv innan integrationen är gjord. Det vill säga, de första kullarna med tjejer är då vuxna och kommer tillbaks som föräldrar med egna barn som börjar spela. Så det är några år dit, men vi är på god väg.
En KÖNG förväntas ha åsikter och tankar om samhällsutveckling, vad tycker du är viktigt att påverka och förändra?
– I närtid så handlar det om hur Sundsvall ställer om efter coronakrisen. Vi behöver ta tillvara på de digitala möjligheter som finns, men som inte är tillgängliga för alla. Jag känner familjer inom fotbollen här som bor sex eller sju personer i en tvårummare och inte har bredband eller tillgång till internet. Det är inte lätt för dem att plugga eller jobba på distans, och det måste vi ändra på om alla ska kunna hänga med i digitaliseringen. Här finns stor potential som måste ges möjlighet att bidra till ett framtida starkt Sundsvall.
Rösta på KÖNG 2020: st.nu/kong2020
FOTO: KATARINA LÖVGREN, INTERVJU OCH TEXT: ANDERS LÖVGREN
Namn: Lennart Lummi
Bor: Hus i Sidsjö
Ålder: 60
Familj: Sambo och utflugen dotter
Fritidsaktiviteter: Hem och trädgård, se de flesta former av sport.
Drömresa: Har inget egentligt drömresmål, beror nog mer på sällskap och innehåll i s f.
Lyssnar på: Just nu mest det tjejerna spelar, annars allätare.
Bästa film: Blues Brothers
Förebild: Jag har inte saknat förebilder, men jag tar mig friheten att plocka bra egenskaper och goda idéer från många personer och organisationer.
